Up and running – again
Som jag har skjutit upp denna dagen. I närmare nio månader har jag lyckats avfärda tanken om att ge mig ut och löpa. Det var senast på midsommaraftons morgon som jag senast sprang. Anledningen till att det stannade just där -när det gick så bra, var att jag under vår midsommarfest lyckades vricka foten under en fotbollsmatch gästerna emellan. Vrickningen, eller i alla fall det onda, satt i under en längre tid, säkert två månader. Det gjorde ont varje morgon när jag reste mig ur sängen och när jag belastade det lite mer. När det sedan hade gått över hade jag tappat det jag under en tid jobbat upp och då var motivationen lika långt borta som konditionen.
Men idag fick jag ett infall, tack vare min duktiga fru som är ute och springer ett par gånger i veckan. Alexandra springer med grannen och idag lurade jag med hennes man när damerna var färdiga. Vi tog rundan som mäter 4,2 kilometer och trots den sparsamma träningen var det inga som helst problem. Det blev betydligt enklare och roligare med en medlöpare som man kan snacka med. Det får en att inte blicka bort mot horisonten utan istället ta vägen som den kommer. I periferien. När jag nu sitter i soffan ett par timmar senare mår jag oförskämt bra. Men hur blir det i morgon klockan sju?
Jonathans första dag på förskolan gick klockrent. Hade aldrig trott någonting annat heller men likaväl som det är nytt för Jonathan är det nytt för mig och Alexandra att helt plötsligt lämna bort vår ögonsten till okända. Jag tvivlar inte en sekund på kompetensen, de verkar verkligen bra, men vanan att alltid ha sin son nära sig blir nu påmind när han inte längre kommer vara med oss hela dagarna. Jonathan smälte in som en kameleont och rotade världsvant i bil-lådorna när han inte spelade fotboll. Två veckor kvar till jobb och två veckor kvar av en fantastiskt härlig och mysig tid med Jonathan. Tid som inte går att köpas, som aldrig kommer tillbaka och som jag är otroligt tacksam för att jag fick. Nya tider kommer. Alla tider är såklart bra – men på olika sätt. Att få vara en del i hans utveckling, vara mitt i alla framsteg, känns stort. En av de bästa känslorna en förälder kan ha är nog att se sitt barn lära sig nya saker och finna sig själv!
