I never meant to cause you trouble
Jag trodde att det skulle vara lite lättare att efter två veckor av inskolning lämna min lille son och efter ett par minuter gå därifrån utan att det skulle bli sådär jobbigt som det kan bli, men idag fick jag en klump i magen redan när vi kom in på dagiset. För det kändes som att jag visste något som inte Jonathan visste och för varje sekund som jag drog ut på mitt Hej då blev klumpen i magen bara större. Och när jag reste mig för att hämta hushållspapperet trodde Jonathan att jag skulle gå och blev väldigt ledsen och det gjorde inte saken lättare för mig – det var redan jobbigt som det var! Jag tog upp honom i min famn och tröstade honom med ett par långa far och son-kramar och när sedan barnskötaren frågade om hon skulle ta honom och bad mig säga hej då så insåg både jag och Jonathan; att nu är det dags. Jonathan grät väldigt mycket och sträckte ut sina armar samtidigt som han ropade på mig. När jag tagit på mig ytterkläderna och rättat till regnskyddet på vagnen gick jag med tunga steg bort mot fönstret där vi kommit överens om att vinka till varandra. Alla barn satt lugnt ner och väntade på frukten medan Jonathan satt i frökens knä med svullna ögon av gråt och tårar. När han sedan såg mig blev det nog värre, för båda. Jag tog mig samman och gick med vemodiga steg hemåt i ösregnet och tänkte på om jag inte skulle springa tillbaka och hämta hem min son – för gott! Just då kändes det som en bra idé att vara hemma med min son ett par år till men jag vet ju att det varken går eller skulle vara lika utvecklande för honom. I det långa loppet blir han mer självständig genom att klara sig ”själv” och utvecklingen som sker snabbt på förskolan hade förmodligen tagit längre tid hemma.
Jag trodde jag skulle klara av att lämna mitt finaste utan större problem, men nu sitter jag här en och en halv timme senare med samma oroliga känsla i magen som när jag gick. Jag ringde förskolan när jag kom hem, för att se om han blivit glad igen men jag fick inget svar och innan jag har fått något kommer jag inte kunna lägga det åt sidan. Och även om det är skitjobbigt nu är jag otroligt tacksam för att jag kunnat vara hemma med Jonathan såhär länge som jag ändå varit. Vissa föräldrar väljer bort att vara hemma till förmån för karriären och säkert på grund av pengaskillnaden mellan att jobba och vara hemma men för mig var det alltid självklart att ge mitt barn närheten till sin pappa då min egen relation till min far inte alltid varit vad den nu är och för mig är det viktigt att ge Jonathan tryggheten till båda föräldrarna.
Jag är inne på min sista lediga vecka. Eller, det är inte ens en vecka kvar, för på fredag är det dags igen. Då tar jag cykeln tillbaka till jobbet och startar om på nytt. Lite är nytt, mycket är detsamma.
Första lyssningen betyder sällan något
Alexandra och Jonathan gick nyss och la sig och jag sitter framför det ”berömda” fönstret och lyssnar på Joel Alme’s senaste skiva – min första lyssning. Första lyssningarna betyder sällan någonting. Eventuellt sätter sig en, max två, låtar och de andra knuffas ut i periferien och märks inte av förrän lång tid senare. Men hittills låter det bra – bekant och stämningsfullt. Tänk om ändå Joel Alme vore Kalmarit och skrivit låten till Kalmar FF istället för till IFK Göteborg. Och på tal om fotbollslåtar har ett Kalmar-band släppt sin KFF-låt. En hymn istället för en upptempolåt funkade bra i Göteborg men detta var i mitt tycke inget vidare. Tummen ner!
Min vän och kollega har börjat blogga. Länk finnes till höger eller klicka här.
Livet som pappaledig flyter annars på rätt bra. Dagarna går rätt snabbt, det finns så mycket som behöver göras här hemma men det viktigaste är att jag och Jonathan verkligen får lära känna varandra och att han får ha lite kul. Och visst, det hade inte skadat med fler vänner i samma situation, men jag ska absolut inte klaga. Och i morgon börjar handbolls-EM och snart även vinter-OS. Perfekt!
Funderar på att hälsa på en runda på jobbet någon dag. Inte på något sätt för att jag saknar jobbet men det kan vara trevligt att ta en kaffe med ett par kollegor.
I morgon är det återigen dags för pingis. Hittills har jag varit gräsligt dålig men jag känner att man blir lite, lite bättre för varje gång. Och får man in det på veckobasis så ska det nog bli bra framöver.
Är klistrad inför varje avsnitt av Paradise Hotel. Kul när Kalmar-bekantingen Fredrik kom in i huset. Men det har varit lite för lugnt i huset ett tag nu, hoppas på bättring i morgon.
Och ett annat program som jag gillar är ”Stjärnorna på slottet”. Senaste programmet med Kjell Bergqvist var bra, han är en jävligt skön person som gör lite vad fan han vill ibland med glimten i ögat, ibland mer nävarna höjda. Likaså avsnittet där Björn Ranelid berättade sina historier. Bra tv helt enkelt!
Jag ser fram emot det så låt det gå fort
För andra kvällen i rad är jag och Jonathan för oss själva. Igår var Alexandra iväg och träffade en kompis och idag är det femtiotalsfest. Jag och Jonathan tackade nej för att istället umgås som far och son. Känner att det är otroligt viktigt att bara vi umgås. Tiden springer verkligen iväg och medan jag är på jobbet växer Jonathan upp till en liten kille som jag inte kunnat vara med och forma så mycket som jag vill. Jag känner verkligen sug efter pappaledigheten nu. Jag tänker på det varje dag och jag tänker på allt vi ska göra och undrar hur den lille killen kommer vara?! Idag när vi kom hem så välte vi ut leksakslådan och lekte nog med allt. Men efter ett tag var det inte nog med vad som fanns. Jonathan var på bushumör och stack iväg på knäna, som han nu lärt sig krypa på, och siktade på trappan. Jag kröp efter på mina knän och dunsade lite extra i golvet för att han skulle veta att jag jagade honom vilket han förstod och skrattade samtidigt som han kröp på extra fort och utstötte exalterade ljud. När han började klättra upp för trappan tog jag bort honom samtidigt som jag kittlade honom på magen och han skrattade så han kiknade. Och även om jag ställde honom i andra delen av rummet så skulle han genast tillbaka till trappan och så höll vi på ett tag till jag lät honom försöka bestiga det stora berget trappan. Första trappstegen går alltid bra, de första tre-fyra. Sen brukar han sätta sig ner och försöka gå ner. Men idag följde jag efter honom och höll koll och när han vände sig så sa jag till honom att fortsätta och fortsatte gjorde han – hela vägen upp! När han kom upp kröp han snabbt en bit bort från trappan och log och klappade händerna på samma gång. Jonathan var stolt men jag var mer stolt!
Filmade en kul film häromdagen. Jonathan satt och åt frukost men blev plötsligt trött. Och varför ska man välja om man ska äta eller sova när man kan göra båda?
Kalmar vann som de flesta vet över ”Blåvitt” idag och ingen är väl gladare än jag. Ni som har hängt med ett tag vet att jag och ”Måndagsbloggaren” har ett stående vad när Kalmar och Göteborg möts. Kolla här. En flaska bostongurka stod på spel inför dagens match och lagom till att datumet gick ut på den förra jag fick så ligger det nu en ny på order.
