Och ena dagen skall man stanna och ta ett ordentligt avsked, för att markera att man lämnar barnet, men nästa dag så får man höra att man stannat för länge – trots att jag sällan varit där mer än ett par minuter. Nu senast så satt hon själv och berättade historier om hennes stulna cyklar och bilar, men när jag sen skulle gå och Jonathan blev lite ledsen ”så har föräldrarna stannat för länge, nu igen!”.

Droppen som fick bägaren att rinna över kom idag! På Jonathans dagis har två avdelningar slagit ihop sig under sommaren och under mellanmålet serverades Jonathan en mannagrynsgröt som innehåller ägg. De vet att Jonathan är väldigt allergisk mot ägg men lyckas ändå att ge honom det. Det dröjer nästan en timme till Alexandra kommer för att hämta honom och först då berättar de för Alexandra vad som hänt.

Eftersom klanten som serverade Jonathan inte vet vad ägg-allergi innebär, så förmodar jag att personen säkert inte vet någonting om allergireaktioner. Det första som borde gjorts när det inträffade var att ringa målsman och höra hur han reagerar, fara för liv, andnöd och liknande. Kanske berätta att han kanske behöver hämtas. Men de väntade alltså istället en timme!

Jonathan fick kliande utslag på mage, hals, haka och blev röd-blek i ansiktet och sa att han hade ont på flera ställen i kroppen. Alexandra ringde Sjukvårdsupplysningen som ville att vi skulle uppsöka läkare och de fick tillbringa eftermiddagen och kvällen på mottagningen.
Eftersom det blev rätt sent och Jonathan var lite medtagen av händelsen och medicinerna så stannar Alexandra hemma från jobbet i morgon. Allt på grund av SLARV!
De säger att de inte visste om Jonathans besvär, på grund av ny personal från andra avdelningen. Men att fråga om ”den besökande avdelningen” har allergier känns som ett solklart första steg innan man går till bords.

Och som förälder är det otäckt att inte kunna hjälpa till. (jag kunde inte komma från jobbet) Att bara få rapporter via telefon istället för att hålla om sitt barn, trösta och visa omtanke.

I morgon är det jag som tar kontakt med ansvarig på förskola. Så här får det inte gå till!

Bara timmar till klockan ringer igen. Det var ett tag sedan man tvingades sätta ett alarm, även om jag gjorde det ett par gånger i sommar för att få lite osocial-tidningsläsar-frukost för mig själv. Jonathan ska tillbaks till förskolan igen och jag undrar verkligen vad han kommer känna i morgon när vi öppnar grindarna dit. Jag har nämnt det ett par gånger under helgen, att han snart ska gå tillbaka till dagis igen, och då har han skakat på huvudet och sagt ”ne-ej”. Jag misstänker därför starkt att det kommer bli en lite kämpigare lämning än den senaste innan sommarlovet.

Jobb-ångesten har faktiskt inte slagit mig än. Även om jag har tänkt ett par gånger på jobbet under dagen har jag lyckats hålla det i schack. Det är alltid värre när man står precis utanför personalentrén och ska slå portkoden. Det är då det slår till men i samma ögonblick är det försent. Bite the bullet och kämpa vidare. I fyrtioåtta veckor.

Kalmar FF tog en skön trea tidigare idag. Kändes mycket fint!

Det har hänt en hel del sen sist. Jonathan blir större och coolare för varje dag (han kan t.ex. säga; Jag älskar dig mamma/pappa), vi har sålt vår lilla Clio och köpt en splitter-ny, större bil, jag har snart avnjutit fyra veckors semester varav tre tillbringades i Kalmar och på Öland, och jag har äntligen druckit mina första koppar kaffe på Bar Italia i Linné och min syster och hennes familj har efter en tids funderingar valt att flytta till England. Jag tycker det är riktigt coolt gjort samtidigt som jag och resten av familjen tycker det är lite tråkigt för det blir lite omständigare att träffas. Dock kommer det bli en jäkla upplevelse att uppleva England på nära håll.

Visste inte om jag skulle lägga ner bloggen eller om den vara skulle ligga på is. Det blev det senare och det är kul att vara tillbaka. Det kommer inte bli någon varje-dag-blogg utan bara när jag har något vettigt att skriva, om det nu finns något sånt.

Tre dagar kvar alltså. Semestern har en tendens att rinna iväg lite snabbt efter den där första tiden som känns som en evighet. Man tycker att man har mycket kvar, man undrar om det verkligen bara gått en vecka och helt plötsligt är den nästan slut, som nu. Men jag ska inte klaga, även om vädret bara var riktigt bra första veckan, och då var det minst +30℃. Jag lyckades självklart bränna mig efter stort övermod och en flaska Hawaiian Tropic med solskyddsfaktor 8. Fick hålla mig inne ett par dagar och sen kom solen inte fram igen efter det och nu sitter man här, lika blek som innan semestern.

Och det känns som hösten är här. Sista juli var det knappast sommarvärme längre och nu ser jag fram emot hösten och det fantastiska höstmodet. Hösten är den bästa tiden för kläder. Det är skinnjackor, det är sjalar och kängor och tajta jeans.

Gjorde förresten bra fynd i Kalmar. Dök in på en av Kalmars second hand-affärer och köpte ett par jeans (som jag klippte av och gjorde om till shorts), en tröja (som jag också gick loss med saxen på) och en kavaj. Totalt tvåhundraarton spänn. I Kalmar har de fortfarande inte vett att ta betalt för second hand-plaggen, till skillnad mot några av ställena i Göteborg som har sanslösa överpriser, t.ex. Beyond Retro.

På måndag är jag tillbaka på jobbet. Dag två, och någon vecka framåt, ska jag efter överenskommelse med chefen ansvara för butiken. Hur ska det gå? Det var nästan ett år sedan sist.

Förresten, ser att det fortfarande är trafik till bloggen trots min paus. Tack, nu är jag igång igen. D.v.s. lite mer valuta för pengarna framöver.

Har cyklat rätt mycket denna månaden, ligger nog på en tolv-tretton mil skulle jag tippa på. Och det är bara ren ”transport” till och från jobb. Men nu, efter ett par sega rundor, behöver jag en dags vila från cyklingen. Minst. Låren är trötta och när jag går upp för trappan för att lägga mig känner jag att dem inte återhämtat sig som man kunde önska.

Hörde på jobbet att gymkorten var relativt billiga nu. 30% jobb-rabatt och friskvårdsbidrag från arbetsgivaren innebär att det blir dryga hundralappen jag själv får lägga. Det känns faktiskt rätt ok! Förra gången jag svor på att jag inte skulle skaffa ett gymkort var när jag hade ett med inkluderad cirkeltträning och sol. De uttnyttjades i stort sätt aldrig men kostade dessvärre mycket pengar.

Två veckor kvar till min tjugofemårsfest. Gästlistan består av skönt folk, bara killar. Det är inte spikat exakt vilka som verkligen dyker upp. Några spelar fotboll och kommer om de ”råkar” bli avstängda. Ett helt lag får flytta på sin match för att två skippar matchen till förmån för min lilla bjudning. ”Micke på momangen” chartrar ett EGET plan hem från Spanien-semestern där han just då har det gott med familjen.

Redan på fredagen bjuder jag in till förfest. Pingis och öl står på programmet och det är väl mest för de som rest från Kalmar/Öland som ska få leka av sig lite inför lördag. Sånt brukar behövas! På lördag, strax efter lunch drar fotbollsturneringen igång. Tremannalag i turnering om fem-sex lag på liten plan med filtmatta, sarg och försänkta mål i väggarna.

Under dagen och kvällen kommer det hållas fyra tävlingar totalt där poängen tas med från alla tävlingar och vinnaren får ett finfint pris.

Innan, pre-Twitter, tänkte jag i bloggbanor ständigt. Hände det något så tänkte jag att detta måste jag skriva om och man hade ständigt en idé till ett inlägg i bakhuvudet.

Men sen jag skaffade iPhone har Twitter tagit över och mina idéer är inte längre utkast av bloggmaterial. Nu tänker jag i etthundrafyrtio tecken – i tweets!

I ett längre perspektiv tror jag de aktiva bloggarna minskar i antal och även intresset rör att läsa okända människors bloggar börjar dala.

Men jag själv kommer fortsätta att både läsa och skriva ett bra tag framöver!

Det har varit dåligt med aktivitet i bloggen den senaste tiden. Det är inte för att jag inte orkat utan för att jag inte har haft något att skriva. Ligger i sängen och lyssnar på musik i lurar eller i allafall i en lur, med det andra örat lyssnar jag på min febersjuke sons tunga andetag. Det är mysigt och otroligt rogivande att ligga bredvid honom och ibland vill jag gå och lägga mig mitt på dagen bredvid honom och bara vara trots alla ”viktiga måsten”. Sällan är de så viktiga att man inte kan skjuta upp dem lite.

Lovade att berätta ifall Västtrafik hörde av sig. Det har de fortfarande inte gjort, däremot ringde Göteborgs Spårvägar häromveckan och förklarade lite vad som hänt efter händelsen. Föraren hade tagits ur trafik i väntan på utredning. Han blev inkallad till chefen där han fick förklara ur sin synvinkel. De frågade om han skrikit alla svordomar som påstods och han svarade att han faktiskt inte visste. Han blev ”blockerad” och mindes inte men han förnekade inga anklagelser. GS  spelade upp filmen och chauffören skämdes. Han fick en skriftlig varning, vilket betyder att nästa gång något händer så får han sparken. GS spårvägar verkar tagit detta på allvar och ska framöver skicka chauffören till en beteendevetare för att se ifall något större ligger bakom. De hade även kommit överens om att om vi träffas igen ska han åtminstone be om ursäkt. GS sa även att jag kan förvänta mig kompensation från Västtrafik – vilket jag också krävt! Vad tycker ni är rimligt i kompensationsväg?

Och när vi ändå är inne på ämnet personal: Såg häromdagen Uppdrag gransknings dokumentär om den svarta arbetskraften på landets snabbmatsrestauranger. Asiater och afrikaner jobbar hela nätterna, sju dagar i veckan, året om för 4 000-7 500 kronor i månaden. För ungefär två år sedan avslöjades Burger King, McDonald’s och Max med att ha anlitat ett städföretag som inte betalade skatt för sina anställda och dessutom gav dem en bråkdel av pengarna de fick av restaurangerna. Jag har hört siffror runt 40 000 per restaurang till företaget. Gav han de anställda 5 000 och behöll resten blir det rätt mycket pengar i månaden. Särskilt eftersom han inte hade kontrakt på en restaurang utanväldigt många. Kommer inte ihåg antal men det blev miljonbelopp in varje månad.

Både jag och Alexandra jobbade på Burger King under tiden dessa städare jobbade där. Jag träffade samma städare varje kväll men hade ingen aning om vilken slavlön han jobbade för. Jag har vid ett flertal tillfällen träffat huvudmannen för denna städfirma men hade ingen aning om hur allt låg till och på restaurangen där chefen säger att: ”It’s not my business”, jobbade både jag och Alexandra.  Se programmet här och här. Dock vet jag inte om man fortfarande kan se första programmet, däremot läsa om reportaget. Rekommenderas starkt!

I slutet av veckan sticker vi ner till Kalmar igen. Ska träffa familjen först och främst men eventuellt hinner jag klämma in några vänner också?!

Stormen efter bussgrejen har lagt sig. Antal läsare är snart nere på ”normala nivåer” igen och livet går vidare. Jag släpper taget om detta snart – så fort Västtrafik ger oss alla en ursäkt.

Bokade klipptid i morgon och det blir rätt stora förändringar. Håret har växt under snart fyra månader och det börjar bli bra längd upptill och tanken är att det ska bli kortare på sidorna. Ungefär som detta.

”Mannen med Mitsubishin” och jag ska stråla samman för att dricka ett par koppar på något av stans caféer. Lutar lite åt Bar Italia som enligt uppgift serverar bästa kaffet.

Vad sysslar Kalmar FF med? Hämta hem Ingelsten igen, han kan ta vems fru han vill, bara han kommer tillbaka.

Våren börjar komma ikapp och plötsligt inser jag att inte har någon vårgarderob. Tack för dubbla inkomster igen – det var snart ett och ett halvt år sedan. Fantastiskt välkommet!