I never meant to cause you trouble
Jag trodde att det skulle vara lite lättare att efter två veckor av inskolning lämna min lille son och efter ett par minuter gå därifrån utan att det skulle bli sådär jobbigt som det kan bli, men idag fick jag en klump i magen redan när vi kom in på dagiset. För det kändes som att jag visste något som inte Jonathan visste och för varje sekund som jag drog ut på mitt Hej då blev klumpen i magen bara större. Och när jag reste mig för att hämta hushållspapperet trodde Jonathan att jag skulle gå och blev väldigt ledsen och det gjorde inte saken lättare för mig – det var redan jobbigt som det var! Jag tog upp honom i min famn och tröstade honom med ett par långa far och son-kramar och när sedan barnskötaren frågade om hon skulle ta honom och bad mig säga hej då så insåg både jag och Jonathan; att nu är det dags. Jonathan grät väldigt mycket och sträckte ut sina armar samtidigt som han ropade på mig. När jag tagit på mig ytterkläderna och rättat till regnskyddet på vagnen gick jag med tunga steg bort mot fönstret där vi kommit överens om att vinka till varandra. Alla barn satt lugnt ner och väntade på frukten medan Jonathan satt i frökens knä med svullna ögon av gråt och tårar. När han sedan såg mig blev det nog värre, för båda. Jag tog mig samman och gick med vemodiga steg hemåt i ösregnet och tänkte på om jag inte skulle springa tillbaka och hämta hem min son – för gott! Just då kändes det som en bra idé att vara hemma med min son ett par år till men jag vet ju att det varken går eller skulle vara lika utvecklande för honom. I det långa loppet blir han mer självständig genom att klara sig ”själv” och utvecklingen som sker snabbt på förskolan hade förmodligen tagit längre tid hemma.
Jag trodde jag skulle klara av att lämna mitt finaste utan större problem, men nu sitter jag här en och en halv timme senare med samma oroliga känsla i magen som när jag gick. Jag ringde förskolan när jag kom hem, för att se om han blivit glad igen men jag fick inget svar och innan jag har fått något kommer jag inte kunna lägga det åt sidan. Och även om det är skitjobbigt nu är jag otroligt tacksam för att jag kunnat vara hemma med Jonathan såhär länge som jag ändå varit. Vissa föräldrar väljer bort att vara hemma till förmån för karriären och säkert på grund av pengaskillnaden mellan att jobba och vara hemma men för mig var det alltid självklart att ge mitt barn närheten till sin pappa då min egen relation till min far inte alltid varit vad den nu är och för mig är det viktigt att ge Jonathan tryggheten till båda föräldrarna.
Jag är inne på min sista lediga vecka. Eller, det är inte ens en vecka kvar, för på fredag är det dags igen. Då tar jag cykeln tillbaka till jobbet och startar om på nytt. Lite är nytt, mycket är detsamma.
